Recension av Linda Rampells avhandling

‘Ljust och fräscht’, det är ett återkommande uttryck när lägenheter ligger till försäljning på lägenhetsmarknaden. När vi bläddrar i inredningstidningar skyltas det även där med att ett hem ska vara just ‘ljust och fräscht’. Det har sedan millennieskiftet varit en hemrenoverings- och heminredningsboom i Sverige, där vi ska ha det vitt, ljust och så avskalat som möjligt. De enda inredningsdetaljerna som får visas ska vara designobjekt som visar på ‘god smak’.

Detta är ett av de områden som designhistorikern Linda Rampell har intresserat sig av sedan ett drygt decennium tillbaka, ungefär samma tid då ‘ljust och fräscht’-fenomenet uppkom i Sverige. Ämnet i det stora hela som hon fördjupat sig i är att kritiskt undersöka den modernistiska designen i Sverige, med bland annat ett politiskt och ekonomiskt perspektiv. Linda Rampell är doktor i konstvetenskap, designhistoriker, designteoretiker och författare. Hon är känd för sina åsikter som menar att människor betraktar sig som varumärken som ska vårdas, att heminredning är numera en folksport och att shopping har blivit ett livsprojekt.

Detta är min recension av Linda Rampells avhandling En kritisk undersökning av det modernistiska projektet för design i Sverige från 2002. Som redan avslöjas utförligt i rubriken så är syftet med denna avhandling att kritiskt undersöka det modernistiska projektet för design i Sverige – med fokus på möbeldesign och inredningsarkitektur.

Tonvikten är lagd på 1930-talet och fram till nutid, men avhandlingen följer och diskuterar några idélinjer som sträcker sig tillbaka till 1800-talets mitt. Undersökningen utgör en kritisk diskussion av de dominerande formgivningsidealen, som hon tillämpar den marxistiska teorin tillsammans med den komparativa metoden. Rampell använder marxismen som en estetisk ideologi, och med den komparativa synvinkeln jämför Rampell formgivningsidealen i Sverige och formgivningsidealen i Deutsche Demokratische Republik (DDR) 1949-1989.

Undersökningen i avhandlingen går ut på att pröva Linda Rampells antagande om att det modernistiska projektet för design i Sverige utgör en central del av den statligt bidragsförsörjda Föreningen Svensk Forms historia (före detta Svenska Slöjdföreningen). Hon genomförde den undersökningen genom att studera den ideologi som Föreningen Svensk Form arbetade för.

Linda Rampell valde även att ha med åtta bilder i avhandlingen som hon har behandlat. Det är stolen Concrete (1981) av Jonas Bohlin, Köksinteriör (1917) av Gunnar Asplund, Sovrumsinteriör (1930) av Sven Markelius, Köksinteriör (1930) av Erik Friberger, Farmer’s Living Room Kitchen (1939) av G.A. Berg, Eva (1948) av Bruno Mathsson och soffan Bas (cirka 1975) av Ulla Lundberg-Szecsödy. Varför Rampell valde att ha med dessa bilder var för att de skulle illustrera det resonemang hon förde kring det modernistiska projektets ideologiska, politiskt ekonomiska och estetiska konstitution.

Avhandlingen är tematiskt disponerad, samtidigt som framställningen oundvikligt följt en viss kronologi eftersom Rampell har studerat det modernistiska projektet för design över tid. Rampell förklarar att det har inneburit att hon dragit fram de dominerande idealen, som kan sägas konstituera det modernistiska projektet, med syfte att kritiskt undersöka dem. Hennes syfte är även att undersöka när och varför begreppet ‘god design’ kom att bli synonymen för svensk design.

Linda Rampells avhandling tar vid där fostret till begreppet ‘god smak’ blir till. Det var i samband med upphörandet av ”Fabriks- och hantverkssocieter” i Stockholm under 1800-talets mitt. Inför upphörandet reagerade skråväsendet genom att vilja råda bot på utlandsimporten av slöjd- och hantverksprodukter, och med denna reaktion sa de sig vara tvungna att motarbeta det onda. Därefter framkommer namnförslaget Swenska Slöjd Föreningen.

Föreningen Svensk Form.

Föreningen Svensk Form.

I den tryckta skrivelsen ”Till allmänheten!” från 1846 framkommer därefter att Svenska Slöjdföreningen – numera Föreningen Svensk Form – uppkommit till följd av skråväsendets borttagande samma år. Eftersom relationen lärling och mästare skulle upphöra var denna nya föreningens syfte att upprätta och bibehålla kvaliteten på produkterna. Med Svenska Slöjdföreningen ville man underlätta bildandet av enskilda företag, bland annat genom att räntan på lån sänktes. Man ville även underlätta för verksamheten generellt, bland annat genom att införa lägre tull på export av varor producerade i Sverige. Svenska Slöjdföreningen strävade även efter att motarbeta svenskarnas fördomar mot svensktillverkade varor, de ansåg att den påstådda fördomen egentligen handlade om okunnighet i tillvaron hos svenskarna.

Det i sin tur ledde till en fördom om dålig smak och bristande hygien bland de mindre bemedlade. Ellen Key proklamerade i sin bok Skönhet för alla (1899) att arbetarnas dåliga och, i hennes ögon, opraktiska bostadsförhållande borde saneras, för Key var det som inte uttryckte funktionalitet fult.

Rampell menar att Key till och med visade intresse för rashygienen, som uttrycktes i samband med hennes beskrivning om olika slags hygien. Rampell skriver att det ‘vita, ljusa, fräscha’ på så sätt och till viss del grundar sig i detta rashygieniska intresse.

Det som sätter sin prägel på de estetiska idealen i Sverige efter 1910 är influensen från Deutscher Werkbund, bildat 1907 i Tyskland med syftet att industrialisera formgivningen och ge den ett mer unisont intryck. Det var konsthistorikern Gregor Paulsson, som var direktör i Svenska Slöjdföreningen 1920-33 och sedan ordförande 1943-50, som spelade en avgörande roll för kontakten mellan Tyskland och Sverige. Han ville ha föremål i industriell produktion, pratade om ”vackrare vardagsvara” och (likt Key) intog rollen som smakuppfostrare.

Hemutställningen 1917 brukar ses som startskottet för 1900-talets industriellt tillverkade formgivning. Den tillkom genom en tävling där Svenska Slöjdföreningen fastställde uppdraget: ”ändamålsenligt, prisbillighet och smakfull form.” Således funktionella och budgeterade ”förebildliga typer” som speglade Svenska Slöjdföreningens ideal för arbetar- och medelklassen. Vad jag märker här så lägger Rampell fram att denna statsfinansierade förening hade ett finger med i spelet i hur boskapsinredning och design skulle se ut. Medan andra menade att Hemutställningen med dess prisbillighet handlade om den goda viljan som riktades mot de arbetande klasserna, så menar Rampell att det inte går att bortse från att det handlade om att tilldela de mindre bemedlade en formgivningsestetik, en ”god” och rationell smak.

En annan milstolpe är den svenska modernismens inflytelserika manifest acceptera (1931), den utgavs på socialdemokraternas eget förlag Tiden. Med manifestet ville de behålla all gammal tradition som kan berika tillvaron, men menar att hantverket borde bli en organiserad hemindustri. Längre in i avhandlingen menar Rampell att hon med acceptera tycker sig uppfatta en genomgående plan för att förverkliga en socialistisk estetik. Funktionalismen i Sverige uppvisar alltså drag av anonymiserad allmoge och presenteras ofta med element som för tankarna till allmogekultur. Det betyder inte att föremålet skulle produceras för hand, utan sättas i industriell produktion, just en hemindustri.

Därefter liknar Rampell den socialistiska estetiken med DDR och skriver ”Den socialistiska estetiken handlar om att skapa en styrd marknad och inte en ‘fri’ kapitalistisk marknad”, hon fortsätter, ”Sverige är som ett föregångsland för en form av socialistisk estetik, vilken har påtagliga likheter med hur formgivningsidealen kom att te sig i DDR under åren 1949-89.” I DDR karaktäriserades ‘god design’ av ekonomi, teknik, kvalitet, standardisering, objektivitet och rationalitet. DDR, liksom i Sverige, upprättade ett begränsat, homogent konsumentutbud för arbetar- och medelklassen. Dessutom var ‘god smak’ och det ‘vackra’ en fråga om folkuppfostran även i Sverige, där det som arbetar- och medelklassen uppenbart ansåg vara vackert ringaktades som en omoralisk produktion som var falsk, ytlig och tillfällig.

Rampell tar även upp IKEA och deras ”demokratiska design”, som de själva beskrev sig. Vad vi kan känna igen sedan föregående beskrivningar av hur svensk design och DDR ska se ut så ser vi även här en produktion av standardiserade och rationella bruksföremål, där estetiken är ekonomiserad och möblerna förpackade i platta paket. Ingvar Kamprads företagsidé var standardisering, effektiv produktion, pris och funktion. Rampell ansåg således att IKEA bör studeras i relation till det modernistiska projektet för design i Sverige.

Något som inte nämns i Rampells avhandling, men som 2012 blev allmänt känt var att IKEA lät politiska och kriminella DDR-fångar för 25-30 år sedan straffarbeta genom att tillverka IKEA-möbler. Det enda hon nämnde i samband med produktionen av IKEA-möbler var att det sker i det så kallade tredje världen, under mer eller mindre okända produktionsförhållanden. Rampell verkade alltså ha något på spåren, men att frågan egentligen kunde ha vinklats till ‘Vad hade IKEA för relation till DDR?’. Läs mer här: http://www.svt.se/ug/politiska-ddr-fangar-byggde-ikea-mobler

IKEA erkänner att dom låtit DDR-fångar tillverka möbeldelar.

IKEA erkänner att dom låtit DDR-fångar tillverka möbeldelar.

Rampell flätar in ekonomi och samhälle – som är viktiga områden i modernistisk design – med den marxistiska teorin som är genomgående i hennes avhandling tillsammans med den komparativa metoden, vilket betyder den jämförande metoden. Hon vill undersöka och belysa var likheterna, respektive olikheterna, består mellan det modernistiska projektet för design i Sverige (och den ‘goda designen’) med DDRs utveckling av design i Östtyskland. Metoden är genomgående i hennes avhandling med vissa tyngre nedslag, bland annat under rubriken ”Sverige och DDR”. Hon berättar om den ‘goda designen’ i Sverige och förklarar att den handlade om en ekonomisk etik, tätt sammantvinnad med en rationell bruksvärdesetik. Där använder hon sig av den komparativa metoden och skriver att ‘god design’ i Sverige påminner om den socialistiska tanken på ”ett folk och en form”, som uppstod i DDR efter andra världskriget.

Rampell använder även metoden när hon berättar om när socialdemokraterna i Sverige, och det statligt understödda Svenska Slöjdföreningen, antog funktionalismen som en symbol för den socialdemokratiska världen. Hon jämför detta sättet att göra en estetik till symbol för politiska ideal inom en nation även gick att finna i det socialistiska DDR. I båda länderna upprättades ett kodsystem, där arkitekturen och designen utnyttjades som uttryck för en socialistisk estetik, med syfte att uppnå en enhetlig ‘god smak’ samt en social och ekonomisk jämlikhet.

Linda Rampell.

Linda Rampell.

 

Andra böcker som Linda Rampell utgivit är:

ZOO: en designroman (2000)

Designatlas: en resa genom designteori 1845-2002 (2003)

Designdarwinismen?: Homo Kapitalismus del I (2007)

Freud med skalpell. Modekropp prêt-à-suppôter: Homo Kapitalismus del II (2008)

Designatlas: en resa genom designteori 1845-2002 (2013)

Rampells bok Designatlas är just nu högaktuell med sin jubileumsutgåva som innehåller ett extra kapitel “Det var en gång som är nu”.

 

2 Comments
  • klas Börjesson
    December 5, 2015

    tack för recensionen. värdet av linda r:s öppningsinlägg i ett verkligt samtal om design kommer en dag bli verkligt uppenbar. även om den goda smakens pingviner
    gör allt för att negligera och baktala.
    klas b

    • Lisa Sinclair
      December 5, 2015

      Så sant, tack för kommentaren!

      /Lisa

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *